Månad: november 2017

Bland vänner

Bland vänner

Den där kvällen. Den när man känner att; den här gången GÅR DET INTE! Den här gången kommer ungen få ligga ensam på akutbritsen med främlingar för nu går jag sönder.
Man vänder och vrider på det. Lillebror får inte heller bli ensam. Han och pappa Jimmy Suhr får följa med in. Men Lillebror kan inte se allt. De kan inte stanna hela natten.
Den här gången GÅR DET INTE- jag kan inte vara ensam!

Ett sms som går ut till flera;
– vad gör du ikväll?
Svar från två håll
– nattar barn. Vadå då?
– måste till akuten men håller på att bryta ihop
Svar från två håll
– jag är på väg!

Två personer som ger sin kväll. Två personer som tar hand om Lillebror i akutens korridorer. Två personer som möjliggör att Jimmys famn och stöd fanns i rummet under det tuffaste. Två personer som bunkrat upp med fika- som VET! Två personer som hittar ironin och skrattet i allvar och tveksamma bemötanden. Två personer som offrar sin morgondag för att sitta 4 timmar i ett akutrum. Två personer som inte bara fick mig att hålla, utan även fick mig att skratta.

Just nu är oron i bröstet så stor. Rädslan är obeveklig. Men jag är samtidigt fylld av värmen och tacksamheten över att ha fått två fantastiska vänner till mig, allt tack vare att allt är just som det är.
Sofia Stigendal och Linnéa Sandman Kruus, kan inte fullt ut beskriva tacksamheten.

Vatos locos- nu är det rejvfest! 😉
Tack för att ni finns 🙏🌸🙏

VAB när man inte räcker till

VAB när man inte räcker till

Vet att alla klagar på VAB. Tufft för alla, jag vet. Speciellt när båda barnen är sjuka.
Jag hatar att inte räcka till!

Vi skulle ha haft försäkringskassan här idag. Starten på en utredning av Tuvas rätt till assistans. En utredning som inte alls ser ljus ut för oss. Senaste månaderna har vi testat hur livet utan assistans skulle se ut för oss (frånsett den ekonomiska pressen när vi inte kan kompensera med assistanstimmar för utebliven arbetstid). Idag blev vi testade fullt ut.

Jag HATAR att inte räcka till! När man från 0530 varvar koksaltsinhalationer med motståndsmask och lägesbyten, studsar och skuffar för att slemmet måste ut. Lila läppar är nämligen inget bra tecken.
Samtidigt sitter lillebror där i soffhörnan. Han är också sjuk. Han vill ha nässpray.
”Snart”
Han vill ha frukost.
”Kolla om du når något i kylskåpet”. Han hittar chokladbollar. Det blir bra. Idag blir det bra.
-inhalation, motstånd, lägesbyte, studsa-
Klockan är 945. Färgen börjar komma tillbaka. Tid för läkarkontroll är bokad. Vi försöker få i lite mat.
Klockan 10 slår krampen till. Lillebror sitter spak på sin stol. Min famn är fylld av en ryckande, skakande, skrikande kropp.
”Går det bra, lillebror- vill du hålla min hand?”
Det går bra. Idag går det bra.

Tankarna går. Lila läppar. Anfall. Måste ge stoppmedicin…det kommer att bli tufft med andningen…
”Lillebror, ta paddan medan mamma ringer ambulans- kan du öppna när de kommer”?
Det går bra. Idag går det bra.

Ett samtal. De är påväg. 7 min sen anfallsstart- MÅSTE bryta det nu, jag chansar och ger medicinen nu…de är ju på väg.

Tunga nävar på dörren. Lillebror gör sitt jobb.
Storasyster kämpar, klarar sig ur krampen. Kommer igång med andningen. Ambulanspersonalen avvaktar. Lillebror bjuder artigt på chokladbollar, spritt språngande naken som han är. Ambulanspersonalen hänger med till köket och konverserar.
Storasyster klarade det denna gång. Vi får stanna hemma.
”Ring igen om det behövs- vi åker 100ggr om det skulle vara så”.
Inte idag. Låt oss slippa idag.

Ett samtal. Farmor kommer. Lillebror måste också få vara sjuk. Få ta plats. Få ha en famn att tanka i.
Det går inte bra. Idag går det inte bra.

VAB är tufft för alla. Speciellt när båda barnen är sjuka. Jag HATAR att inte räcka till 😔

#dittsverige2017 #räddaLSS